Till min älskade mamma!
Många tårar har runnit från min kind. Jag kommer alltid att minnas dig!
Jag älskar dig, men hann aldrig säga hur mycket. Jag trodde att du
skulle klara denna svåra tid, men det blev inte som vi alla hade hoppats
på.
Du tog farväl, men du lever fortfarande inuti mitt hjärta,
-för alltid!
När min mamma var 17 år fick hon cancer i äggstockarna. Hon fick
strålbehandling och blev informerad om, att hon nu antagligen inte kunde
bli med barn. Skulle hon lyckas, så var det stor risk att barnet skulle
bli missbildat på ett eller annat sätt.
Mamma blev med barn.
1982 fick hon mig,
1986 min lillebror,
1989 min andra lillebror.
Ingen av oss hade några fel.
Han upptäckte en tumör vid livmodern. Mamma sa till mig att den var i storleken av ett barns huvud, men nu när jag läst hennes journal, fick jag reda på att dess storlek var som TVÅ barns huvud. Det var tumören som tryckt på nerver som gick ut i benet, som gjorde att mamma hade så fruktansvärt ont. Tänk om läkarna upptäckt den redan -97 då den fortfarande var liten, då hade min mamma kanske levt idag...
Mamma fick börja med cellgifter nästan med en gång. Hade hon inte varit strålad i samma område som ung, hade de kunnat göra det nu. Men nu var cellgifter det enda. Hon fick behandling efter behandling och tillslut började tumören krympa...lite, för att tillslut inte krympa nånting. Läkarna prövade olika sorters cytostatika, men inget hände. De visste så lite om just den här sortens tumör, eftersom den var mycket ovanlig. Mamma var en av kanske 4 i hela landet som hade den, därför visste ingen vad som kunde bita på den.
Mamma tappade håret, men det visste hon ju skulle hända och var ganska överkomligt, det växer ju ut när behandlingen är slut. Hon magrade av rejält och blev jätteskrultig på slutet. Hon hade mycket ont i ena benet och kunde knappt stödja på det, så hon fick gå med rullator. Hennes sänghalva byttes ut till en höj och sänkbar säng som hon fick låna på hjälpmedelscentralen. Det blev en stor omställning för oss alla. Det var en jobbig tid!
Eftersom ena njuren slutade fungera, så fick mamma en kateter inopererad. Den kom ut från ryggen och från den gick det en påse som samlade upp urinen.
Cellgiftsbehandlingarna fortsatte och fortsatte.
Inget verkade hjälpa. Hon fick åka till Örebro varannan vecka, för att ligga på sjukhuset där och få cellgifter varje dag i en vecka. En helg tog vi med morfar och åkte dit för att överraska henne. Hon blev så glad att hon började gråta. Jag kommer ihåg det ögonblicket, det var så rörande.
2001 Mamma hade varit sjuk och fått behandling i två år. 16/9 firade vi hennes 43-års dag, den blev inte riktigt som dom andra. Alla visste väl innerst inne att det kunde bli den sista, eftersom hon var så dålig, men vi hoppades ju på det bästa och mamma såg framåt. Jag vet att hon grät mycket under hela sin sjuka tid, hon visste väl också vart hennes liv var på väg.
Torsdag 15/11-01 åkte jag iväg till Stockholm för att träffa en kille (Dan) som jag chattat med och pratat i telefon med ett par månader. Äntligen skulle jag få träffa honom! Jag skulle stanna t.o.m söndag om allt gick bra, och det gjorde det. Vi trivdes bra i varandras sällskap. Fredag 16/11 är vi på väg ut på stan, klockan är runt 18 tiden och jag lämnar mobilen i lägenheten. Vi missar bussen och går tillbaka in för att ta en senare buss. Efter ett par minuter ringer det.
Det är från sjukhuset. En sköterska berättar att min mamma kommit in akut och är mycket dålig. Min pappa och mina syskon är på plats, men pappa orkade inte ringa själv. Hon frågar om jag har någon möjlighet att komma till sjukhuset. Jag berättar att jag är i Stockholm och att det är svårt att komma till karlstad "nu!" det är ju 4 timmars bilresa.
Då säger sköterskan: "Jag tror nog att det är bäst att du försöker iallafall, för det är inte säkert att din mamma överlever natten" (orden ekar fortfarande i mitt huvud). Jag blir alldeles kall och börjar gråta. Får tillslut fram några ord till sköterskan: "Jag ska försöka komma. Säg till henne att jag älskar henne!"
Dan ringer sin pappa och får låna bilen och kör mig till Karlstad.
Vi kommer fram till sjukhuset vid 22.30. Mina bröder, som då var 13 och 16 år står och väntar i entrén. Jag frågar hur det är med mamma, men får inget svar. (det är först nu efteråt jag förstår varför de inte svarade -de orkade inte). Vi kommer upp till avdelningen, där sitter min pappa och mammas moster och hennes man. Jag frågar hur et är med mamma. Till svar får jag:
"det är slut" Då brister allt och jag står och bara gråter och gråter. Mamma hade gått bort vid 20-tiden.
Vi fick gå in till mamma en sista gång. Det var hemskt att se henne ligga där, men samtidigt var det ändå fridfullt. Jag är glad att jag gick in dit och sa "Hej då"!
Kommer ihåg det sista jag hörde henne säga, det var innan jag åkte på torsdagsmorgonen, "Ha det så kul i Stockholm nu!"
Ett hjärta kan slå
Ett hjärta kan brista
En mamma kan man få
En mamma kan man mista
men i våra hjärtan är du gömd
för en mamma som dig
blir aldrig glömd..
